Rapsfält och tofflor

Livet på landet är ganska nytt för mig, men är en livsstil som jag helt och fullt tagit till mig. Jag är just hemkommen från en cykeltur till den lokala gårdsbutiken och mina intryck av det liv jag valt är just nu väldigt påfallande. Iförd tofflor ger jag mig iväg på min kärringcykel. På vägen dit passerar jag massor av väldoftande och vackra rapsfält. Vägen går även förbi en och annan grisbonde, men det får man ta. Det ingår liksom i landets doftkoncept. Efter 5 minuters cykelfärd parkerar jag cykeln olåst och går in och handlar. I butiken står en god väns Mamma och vi hälsar glatt. Utanför står några lokala profiler iförda skitiga overaller och bräker på stark dialekt. Med mig hem i cykelkorgen har jag närproducerad och ljuvlig gräddglass till eftermiddagens rabarberpaj. Ibland känns det som om man vore mitt i en film, men det är verklighet. Min verklighet och jag älskar det!

Min vän

Jag känner en stark kvinna. En stark, ödmjuk, känslosam, mysig, förståndig kvinna som samtidigt vågar visa sig skör, förtvivlad och villrådig. Jag tycker väldigt mycket om henne. Hon sa till mig en gång att man träffar en handfull människor genom livet som man kommer riktigt nära och som man behåller nära sig livet ut. Hon sa att jag var en av dem. Jag är stolt och vet givetvis att hon betyder samma sak för mig. Idag skriver hon om sin allra käraste syster på sin blogg och mitt hjärta vrider sig av ångest och smärta. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan min syster och kan inte heller fullt förstå min väns tankar och sorg. Men jag kan försöka förstå och krama henne en extra gång och samtidigt krama min syster. Vara glad för den kärlek jag har omkring mig och försöka förvalta den på allra bästa sätt. Jag känner mig tacksam för min underbara syster och högst privilegierad att han en sådan fin och nära vän. Tack.