Mammas tårar

Jag sitter ensam och tittar på TV. Tårarna forsar ner för kinderna. Jag ser på Spårlöst...en tjej har har hittat sin Pappa och det blir ett varmt, tårfyllt och lyckligt möte. Sen när blev man en blödig, rödögd, snorande känslotant? Jag hittar mig själv hjälplöst lipande ofta nuförtiden. Ofta glada tårar, men lik förbaskat tårar. Det var inte så längesedan jag grät till avslutningsvisan på öppna förskolan. Tur att Snuff ännu inte är så gammal att hon börjat påtala att Morsan e pinsam. Men det e ju faktiskt hennes fel. Ja, att jag är pinsamt blödig. Det hela började ju den där stjärnklara natten när Snuff kom till världen och satte Mammas hjärta i brand och öppnade hennes tårkanaler. Och de är fortfarande vidöppna. Kan man stänga? Visst e det skönt med glädjetårar och känslor som svämmar över, men det känns lite väl onödigt att sitta med mascara i hela ansiktet en helt vanlig måndag...