Ja visst gör det ont...

Det senaste året har jag grubblat väldigt mycket. På livet, döden, födelsen och den ständiga oron för att någon man älskar ska gå bort. Kanske inte så konstigt att dessa tankar blivit extra påtagliga just nu. Vi har haft ett år med total känslomässig berg- och dalbana. Min älskade farmor som jag stod mycket nära lämnade jordelivet i september 2007, vi fick vårt första barn i januari 2008,  vi gifte oss i september och lilla Mormor lämnade oss i november. Känslomässig total lycka varvat med panik, gråt, tusen frågor och sömnlösa nätter. Visst måste man få tid till sorg och tankar, men nu känner jag att det får vara nog. Jag är ibland så rädd och tankfull att jag glömmer bort att leva. Nu vill jag bejaka livet, våren kärleken, familjen, hemmet och icke minst mig själv. Halleluja.